KARIN & ELIN

Tankarna snurrar såhär en måndagsmorgon mitt i kaoset i mitt huvud.

Jag började tänka på var jag befinner mig i livet. Det jag kom fram till är kanske inte så förvånande. Jag är 21 år, arbetslös och allmänt trött på vintern och förkylningar. Men, när jag fördjupar mig i var jag faktiskt är någonstans och vart jag är på väg, så vet jag inte. Är jag på väg framåt, bakåt, ditåt eller hitåt? Jag har ingen aning, och det är det enda jag vet! Att vara 21 år är som att dras mellan att vara en obrydd tonåring och en högst mogen vuxen. Ett förbannat mellanting som tar mig åt olika riktningar hela tiden. Hur ska jag nu, i denna unga ålder, bestämma mig för vad jag ska syssla med i resten av mitt liv? Och nu vet jag varför jag inte kan hitta någon utbildning som lockar. Jag letar inte efter något att göra i mitt liv, utan ett sätt för hur jag vill leva mitt liv. Jag har ett starkt behov av att känna mig fri, det har jag alltid haft. Fri i den bemärkelse att det är jag som styr mitt liv, endast jag, och att jag får göra det på precis mitt sätt. Men, som den svensk jag är har jag så svårt att gå min egen väg, stå ut, våga vara mig själv, inte skämmas för den jag är. För så är det. Jag har en oerhört komplicerad hjärna med en miljard tankar i sekunden, ungefär. Jag är en känslostyrd människa som strävar efter perfektionism i precis allt. Jag är ond mot mig själv och god mot alla andra. Jag är livrädd för att göra fel, det spelar ingen roll om det är ett litet eller ett stort fel. Ett fel i min värld är att dö lite. Hur blev jag så här? Jag har alltid haft kraftig förväntansångest, vilket jag inte har insett förrän ganska nyligen. När jag var mindre och brevet från tandläkaren kom gick jag i månader, ända fram till besöket och hade ångest, tankar och rädsla om det lilla besöket som bara tar några minuter. Sådan har jag alltid varit, men sådan tänker jag inte fortsätta att vara!

 

Såhär i efterhand är jag inte ett dugg förvånad över att panikångesten kom och hälsade på. Och ja, den hälsade bara på, för jag vägrade att låta den bosätta sig hos mig. Ibland kommer han och knackar på lite försiktigt igen, men aldrig att jag släpper in honom igen, aldrig! När jag har gett mig fan på något så ska jag klara det, då finns inget annat. Tänk att min mamma fick mig att inse att jag går och bär på den här fantastiska egenskapen, ärvd från henne. Jag är oerhört stolt över mig själv som kämpade mig igenom hemska tankar och hemska känslor och besegrade min ångest, för det hade jag ju bestämt mig för att göra. Aldrig i livet att jag tänker gå och må dåligt resten av livet! Nej, jag vill leva och njuta av att leva. Jag har fortfarande mängder med problem som håller mig tillbaka, men om det är något jag har lärt mig om mig själv nu så är det att allt går att ändra. Man kan om man vill! Alla kan ändras, oavsett om man är ung eller gammal. Allt handlar bara om vilja. Och vilja, jo det har jag nu!