KARIN & ELIN

 

 

 

 

<3

Tankarna snurrar såhär en måndagsmorgon mitt i kaoset i mitt huvud.

Jag började tänka på var jag befinner mig i livet. Det jag kom fram till är kanske inte så förvånande. Jag är 21 år, arbetslös och allmänt trött på vintern och förkylningar. Men, när jag fördjupar mig i var jag faktiskt är någonstans och vart jag är på väg, så vet jag inte. Är jag på väg framåt, bakåt, ditåt eller hitåt? Jag har ingen aning, och det är det enda jag vet! Att vara 21 år är som att dras mellan att vara en obrydd tonåring och en högst mogen vuxen. Ett förbannat mellanting som tar mig åt olika riktningar hela tiden. Hur ska jag nu, i denna unga ålder, bestämma mig för vad jag ska syssla med i resten av mitt liv? Och nu vet jag varför jag inte kan hitta någon utbildning som lockar. Jag letar inte efter något att göra i mitt liv, utan ett sätt för hur jag vill leva mitt liv. Jag har ett starkt behov av att känna mig fri, det har jag alltid haft. Fri i den bemärkelse att det är jag som styr mitt liv, endast jag, och att jag får göra det på precis mitt sätt. Men, som den svensk jag är har jag så svårt att gå min egen väg, stå ut, våga vara mig själv, inte skämmas för den jag är. För så är det. Jag har en oerhört komplicerad hjärna med en miljard tankar i sekunden, ungefär. Jag är en känslostyrd människa som strävar efter perfektionism i precis allt. Jag är ond mot mig själv och god mot alla andra. Jag är livrädd för att göra fel, det spelar ingen roll om det är ett litet eller ett stort fel. Ett fel i min värld är att dö lite. Hur blev jag så här? Jag har alltid haft kraftig förväntansångest, vilket jag inte har insett förrän ganska nyligen. När jag var mindre och brevet från tandläkaren kom gick jag i månader, ända fram till besöket och hade ångest, tankar och rädsla om det lilla besöket som bara tar några minuter. Sådan har jag alltid varit, men sådan tänker jag inte fortsätta att vara!

 

Såhär i efterhand är jag inte ett dugg förvånad över att panikångesten kom och hälsade på. Och ja, den hälsade bara på, för jag vägrade att låta den bosätta sig hos mig. Ibland kommer han och knackar på lite försiktigt igen, men aldrig att jag släpper in honom igen, aldrig! När jag har gett mig fan på något så ska jag klara det, då finns inget annat. Tänk att min mamma fick mig att inse att jag går och bär på den här fantastiska egenskapen, ärvd från henne. Jag är oerhört stolt över mig själv som kämpade mig igenom hemska tankar och hemska känslor och besegrade min ångest, för det hade jag ju bestämt mig för att göra. Aldrig i livet att jag tänker gå och må dåligt resten av livet! Nej, jag vill leva och njuta av att leva. Jag har fortfarande mängder med problem som håller mig tillbaka, men om det är något jag har lärt mig om mig själv nu så är det att allt går att ändra. Man kan om man vill! Alla kan ändras, oavsett om man är ung eller gammal. Allt handlar bara om vilja. Och vilja, jo det har jag nu!

Jag kände bara att jag behövde få skriva av mig.

 

Då och då smyger sig ångesten på. Tankarna börjar snurra. Inbillar jag mig? Är jag bara hungrig? Håller jag på att bli sjuk nu? Samma visa varenda gång. Känslan av att man är på väg att bli riktigt sjuk. I mitt fall magsjuk. Hade jag inte blivit magsjuk i våras hade nog min ångest varit lättare att hantera. Den dagen var den hemskaste i mitt liv. Att må så fruktansvärt dåligt att man bara vill försvinna, att inte veta vart man ska ta vägen. Känslan av att det bara blir värre och värre. Det var panik i kroppen och jag mådde på ett sätt som jag aldrig någonsin tidigare kan minnas att jag förut gjort. Den dagen fick jag ta en taxi hem, annars hade jag varit kvar på jobbet till kvällen och någon kunde hämta mig. Efter den dagen är jag livrädd för att bli magsjuk igen!

 

För någon som aldrig har haft sån ångest som jag har, dvs panikångest eller "konstant ångest", är det omöjligt att förstå hur man faktiskt mår under ett "anfall" och hur tankarna går. För mig är illamåendet det värsta, sedan den jobbiga magkänslan och hjärtklappningen. Eller egentligen så är det paniken av att "det kommer bara bli värre, värre och värre" och "nu är jag magsjuk, det kan inte vara något annat, nu är jag riktigt sjuk". Med andra ord tankegången i mitt huvud! Jag kämpar varenda gång med att stoppa mig själv från att komma dit, men när man mår "fysiskt" riktigt jäkla dåligt så är det riktigt riktigt svårt.

Just för en liten stund sen kom ångesten och jag kämpade emot i ca en timme, men sen gick det inte mer. Det mest underbara i världen då är att gråta. Gråten är min bästa vän när jag får ordentlig ångest. Det enda jag känner då är tårarna och det är så underbart! Ungefär som att dricka ett stort glas med kallt vatten när man är riktigt törstig. Men, det är inte alltid tårarna vill komma fram heller. Då får man bara försöka lugna ner sig.

 

Det är en himla kamp det här! Varenda liten grej, som bara lite luft i halsen, får mig på helspänn vilket självklart göder på ångesten ännu mer. Att må illa är det mest fruktansvärda och hemskaste jag vet! Tänk om jag bara inte hade blivit magsjuk i våras... Jag är livrädd för att vara fast på något ställe och inte kunna ta mig hem för att jag mår så dåligt.

 

I somras när jag och Karin var på Gröna Lund såg vi en tjej med sjukt snygga skor. Ingen av oss hade någon anning vilket märke de var ifrån, men nu verkar det som att jag har hittat det! Märket heter LdiR och det finns flera olika modeller, stilar osv på skorna. Dyra, men såå fina! Dessa kan man hitta hos miinto.se.

Idag fick jag äntligen veta vad det är som har varit fel med mig i några månaders tid. Det känns både jätteskönt och jobbigt. Det kommer ta tid att må bra och fler prover och läkarbesök kommer behövas. Nu är det bara att ta hand om mig själv, rutiner och göra sånt som gör mig glad som står på listan. Förhoppningsvis kan det bara bli bättre nu :)

 

Två blåa snyggingar från skopunkten. 349:- respektive 399:-. De första skulle jag använda som lite snyggare höstskor, kanske till ett par svarta jeans eller ett par tights. Det andra paret är mer partyskor tycker jag. Både billiga och snygga skor!

Igår var jag och gjorde min allra första ipl-behandling (en behandling med laser). Jag var lite nervös innan då jag inte visste hur min hud skulle reagera på behandlingen och hur det skulle kännas. Jag blev dock positivt överraskad. Huden blir ordentligt nedkyld innan på områdena där behandlingen ska utföras. På vissa ställen, där huden tex är tunnare, kunde jag känna lite obehag, ungefär som en snärt av en gummisnodd. På andra ställen kände jag bara lite värme, så det var inte så farligt alls och jag kände ingenting efter och det syns heller inget! Det tar heller inte så lång tid för en behandling med ipl. Jag går hos Scandoc Clinic som ligger på en sidogata till Drottninggatan. Mycket fräscht ställe och trevlig personal. Kan starkt rekommendera!

 

Fram till den 9 september har Bik Bok 50% rabatt på alla sina skor och jag skulle gärna slå till på dessa! Utan rabatt är priset 1199:- vilket är alldeles för dyrt för mig, men vad man kan förvänta sig av ett par skor i äkta läder. Med rabatten är det i alla fall överkomligt och jag råkar vara i ett stort behov utav nya höstboots.