Jag har alltid haft väldigt dålig självkänsla och sviktande självförtroende. Jag har alltid känt att jag måste vara perfekt på alla sätt och vis, på ett extremt sätt. Jag måste se perfekt ut, jag måste rita perfekt, jag måste sjunga perfekt, jag måste prestera perfekt, jag måste ha ett perfekt rum, ett perfekt liv osv. Helt galet, ja.
Jag minns sista terminen i gymnasiet. I 2,5 år hade jag kämpat mig igenom naturvetenskapliga programmet, självförtroendet låg i botten. Jag hade panik av att hitta ett jobb och börja tjäna pengar = äntligen börja leva. Vid den här tidpunkten betydde inte skolan något för mig längre, utan leva livet var det jag brydde mig om. Festa varje helg, bada nattbad på Eriksdalsbadet (hihi), vara uppe hela natten och kolla på film, leva på kaffe, vara med dom jag brydde mig om. Ja, därför hade jag ett smått behov av pengar och ett stort behov av ett jobb (eller tvärt om?). Och turen var faktiskt på min sida för en gång skull och gav mig ett jobb. Jag började jobba varje helg i maj-månad, mitt i sluttampen av gymnasiet, och det var rätt underbart faktiskt. Jag jobbade utomhus med blommor och växter, med försäljning och skötsel. Trivdes som fisken i vattnet. Blev brun som en pepparkaka och åt mängder med jordgubbar varje dag. Jag levde för stunden. Mitt i allt det här träffade jag min pojkvän och man skulle nog kunna säga att det var kärlek vid första ögonkastet♥. Vi är fortfarande tillsammans, fast vi har gått igenom så mycket.
För ca ett år sedan började jag få väldigt ont i kroppen. Då jobbade jag på Max i en nyöppnad restaurang som sålde väldigt bra. Det är ett kroppsligt tungt och stressigt jobb och att ha ont i kroppen funkar liksom inte där. Så för en gångs skull gick jag till läkaren, som bad mig säga upp mig därifrån. Jag fick också lämna blodprover. Det var första gången någonsin för mig och jag grät och fick panik. Det slutade med att jag fick med mig ett emla-plåster hem och min pojkvän fick följa med mig en dag senare. Efter det jobbade jag på och väntade på svaren. Jag var väldigt stressad på jobbet då många sagt upp sig och jag satte hög press på mig själv att göra ett bra jobb. Efter ett tag fick jag svar och det visade sig att jag hade en inflammation i kroppen och fick rådet att äta en massa Alvedon och återigen säga upp mig. Men, jag fortsatte att jobba. En kväll var jag så stressad att jag hade hjärtklappning och inte kunde få i mig en tugga mat på min rast, när jag vanligtvis äter som en häst. Jag fick åka hem och vila mig i några dagar.
Jag fortsatte att ha ont i kroppen, men stod ut då jag snart skulle ha semester och åka till Kreta med pojkvännen. Det var helt underbart att få åka iväg, även om min flygskräck (haha...) var extremt jobbig denna gång. Jag spände mig så hårt att det pirrade i HELA kroppen och jag blev alldeles yr, usch. Väl framme så var det inte så underbart som jag hade föreställt mig. Jag, som alltid har tålt solen hur bra som helst, har svårt att bränna mig osv, klarade inte alls av den denna gång. Jag fick nässelutslag och det sved överallt, fast jag inte ens bränt mig. Det var bara att ligga i skuggan... Men detta var inte det värsta. Andra kvällen när vi var ute och åt började jag må så himla illa. Jag fick panik och var tvungen att lämna Jocke där och gå hem. Jag var alldeles yr och trodde jag hade fått solsting, så jag hällde i mig vätskeersättning och vatten. Resten av veckan kunde jag knappt äta något alls och fick ofta illamående på kvällen när det var middagsdags. Det var så jobbigt! Jag skämdes för att jag lämnade så himla mycket mat och fick typ leva på sallad.
När vi lanadade i Sverige igen kände jag mig så himla stressad, och jag kunde inte förstå varför. Jag hade ju precis varit utomlands och hade fortfarande semester. Men, kroppen gjorde fortfarande ont och jag började jobba igen. Då bestämde jag mig för att gå ner till extra och själv bestämma mina arbetstider för att ge min kropp en chans att återhämta sig, då den uppenbarligen behövde det.
Jag minns några veckor senare då jag var och åt på Fridays för att fira en vän. Jag mådde bra och hade kul när jag plötsligt började må illa och blev alldeles yr. Var återigen tvungen att ta mig ut därifrån och fick sätta mig mitt på trottoaren i stan. Det slutade med att Jocke fick köra in till stan och hämta mig och då började jag må bättre. Ca en vecka efter detta åkte jag och min familj på en liten 2-dagars semester runt Mälaren. Allt var bra, tills jag fick ett jobbigt samtal från jobbet på kvällen och bara inte kunde släppa det. Mådde lite dåligt på kvällen när vi skulle äta, men lyckades släppa det. Dagen efter, när vi var på väg till nästa stopp, började jag må så himla illa igen. Vi åkte till Skokloster och jag bara satt i solen och försökte må bättre, men det gick inte. När vi sedan gick in till slottet (minns inte namnet) kände jag mig helt svimfärdig. Fick sätta mig på en stol och bara grät. Det var det läskigaste jag varit med om! Min pappa fick beställa en specialsallad åt mig (dom hade inte ens någon sallad på menyn...) då det var det ända jag kunde äta. Vi satt ute och jag grät och försökte få i mig lite mat och cola (för energi). Efter ett tag kände jag mig lite bättre och promenerade lite med mamma innan det var dags att åka vidare. Snart började jag må dåligt igen och när vi kom fram till Sigtuna var jag tvungen att sitta kvar i bilen när dom andra gick och fikade. Jag satt ute vid vattnet med en påse (ifall jag skulle spy) och försökte lugna ner mig. Jag mådde så himla dåligt och var tvungen att sätta mig i bilen. (Usch jag mår dåligt bara av att skriva om det här). Fick panik och bad dom komma tillbaka och under tiden jag väntade så började det pirra i kroppen och mitt ansikte och mina händer domnade bort, jag kallsvettades, mådde så illa, hade panik och hjärtklappning och trodde att jag var allvarligt sjuk. Jag hade verkligen aldrig mått så dåligt i hela mitt liv! När dom kom tillbaka bestämde vi oss för att åka till vårdcentralen där jag fick en akuttid. När vi kom dit började jag må lite bättre och läkaren (som knappt kunde svenska) hittade inga fel på mig. Det gjorde mig irriterande, men vi bestämde då för att åka hem så att jag kunde få vila. Jag spenderade två-tre dygn i sängen och mådde så illa och jag minns att mamma fick koka lax till mig att äta. Jag ringde sjukupplysningen typ 10 gånger och pratade med en massa folk som sa att jag antingen var magsjuk eller hade en infektion och att det bara var att vänta ut det. Dom rekommenderade mig att äta det jag var sugen på (hallå, jag var inte sugen på NÅGOT!) och kokt mat. Fick i mig lite yoghurt och kokt lax under dessa dagar.
Sen kom en ny vecka och helgen då jag och pojkvännen skulle åka bort och fira vår 2-årsdag, men det var bara att avboka för jag mådde fortfarande så dåligt! Ringde till vårdcentralen och bad om en tid då jag haft konstant hjärtklappning i 7 dagar(!!!!!), men dom ville inte ta emot mig och sa att jag bara var orolig. Då hade jag ändå blivit tillsagd av sjukvårdsupplysningen att få en tid snarast då det inte är normalt att ha hjärtklappning så länge. Men nej, ingen tid fick jag och erfter ca 10 dagar med eländet mådde jag lite lite bättre. Åkte iväg till västkusten med familjen och det var så skönt! Dock hade jag fortfarande supersvårt att äta och att dricka alkohol. Jag åkte sedan iväg med pojkvännens familj på en liten weekend för att hälsa på hans släktingar och där mådde jag också sådär.
Jag bestämde mig för att försöka boka en tid hos läkaren igen, då jag inte orkade gå runt och må så dåligt hela tiden. Dagen kom och när jag började berätta för henne om mina symptom brast allt. Jag grät och grät och hon kramade om mig och sa att det var bra att gråta. Den här kvinnan berättade för mig att jag lider av panikångest. Här hade jag suttit och googlat en miljard olika sjukdomar, och så lider jag av panikångest. Det var en oerhörd lättnad att få veta vad som var fel med mig, samtidigt som det var jobbigt då inte så många tar en psykisk "sjukdom" lika allvarligt som en fysisk, fast man kan må minst lika dåligt. Hur som helst, den här läkaren gav mig en remiss till en terapeut som jag fick gå och prata med. Hon erbjöd mig en plats i en kbt-grupp och att börja gå där var det bästa jag någonsin gjort! Kul om ni orkade läsa ända hit och jag tänkte försöka skriva om min upplevelse av kbt'n i ett annat inlägg :). Ha det bäst!
