KARIN & ELIN

Jag kände bara att jag behövde få skriva av mig.

 

Då och då smyger sig ångesten på. Tankarna börjar snurra. Inbillar jag mig? Är jag bara hungrig? Håller jag på att bli sjuk nu? Samma visa varenda gång. Känslan av att man är på väg att bli riktigt sjuk. I mitt fall magsjuk. Hade jag inte blivit magsjuk i våras hade nog min ångest varit lättare att hantera. Den dagen var den hemskaste i mitt liv. Att må så fruktansvärt dåligt att man bara vill försvinna, att inte veta vart man ska ta vägen. Känslan av att det bara blir värre och värre. Det var panik i kroppen och jag mådde på ett sätt som jag aldrig någonsin tidigare kan minnas att jag förut gjort. Den dagen fick jag ta en taxi hem, annars hade jag varit kvar på jobbet till kvällen och någon kunde hämta mig. Efter den dagen är jag livrädd för att bli magsjuk igen!

 

För någon som aldrig har haft sån ångest som jag har, dvs panikångest eller "konstant ångest", är det omöjligt att förstå hur man faktiskt mår under ett "anfall" och hur tankarna går. För mig är illamåendet det värsta, sedan den jobbiga magkänslan och hjärtklappningen. Eller egentligen så är det paniken av att "det kommer bara bli värre, värre och värre" och "nu är jag magsjuk, det kan inte vara något annat, nu är jag riktigt sjuk". Med andra ord tankegången i mitt huvud! Jag kämpar varenda gång med att stoppa mig själv från att komma dit, men när man mår "fysiskt" riktigt jäkla dåligt så är det riktigt riktigt svårt.

Just för en liten stund sen kom ångesten och jag kämpade emot i ca en timme, men sen gick det inte mer. Det mest underbara i världen då är att gråta. Gråten är min bästa vän när jag får ordentlig ångest. Det enda jag känner då är tårarna och det är så underbart! Ungefär som att dricka ett stort glas med kallt vatten när man är riktigt törstig. Men, det är inte alltid tårarna vill komma fram heller. Då får man bara försöka lugna ner sig.

 

Det är en himla kamp det här! Varenda liten grej, som bara lite luft i halsen, får mig på helspänn vilket självklart göder på ångesten ännu mer. Att må illa är det mest fruktansvärda och hemskaste jag vet! Tänk om jag bara inte hade blivit magsjuk i våras... Jag är livrädd för att vara fast på något ställe och inte kunna ta mig hem för att jag mår så dåligt.